Europasamarbetet står inför en rad vägval och ödesfrågor.
—> Relationen till Kinas och USA:s ekonomier. Är det aktuellt med mer industrisubventioner för att mäta sig med det amerikanska klimatpaketet IRA? Eller ska EU snarare förbättra sin egen konkurrenskraft genom en vässad inre marknad och en stärkt kapitalmarknadsunion? Står det i motsättning till en ambitiös klimatpolitik på EU-nivå? Och hur hantera säkerhetshotet som många ser hos Kina?
—> Den obalans som uppstår om USA minskar sitt säkerhetspolitiska engagemang i Europa. Hur ska Europa klara att skala upp sitt försvar?
—> Hur stor ska unionen vara? Ett antal länder har kandidatstatus. Få av dem är tillräckligt förberedda för att gå med. Men geopolitiska skäl talar för en utvidgning. Ska EU välja bredd eller djup?
—> Ett Europa i olika hastigheter? Denna diskussion är delvis en följd av utvidgningstanken. Det kan bli en union där en viss grupp av medlemmar deltar i samtliga samarbetsområden, men där nästa grupp av medlemmar avstår några av dessa. Ytterst finns länder som av olika skäl står utanför ett antal av de centrala samarbetena. Är detta en nödvändig utveckling? (Och var hamnar Sverige då?)
Så hur mycket av det här har med Europaparlamentet att göra? Rätt så lite, om man ska titta på de formella beslutsprocesserna i EU. De stora frågorna kräver fördragsändringar, och det är en fråga uteslutande för Europas regeringar.
Europaparlamentets direkta lagstiftande makt gäller alltså inte unionens inriktning utan endast den lagstiftning som ryms inom det som sedan tidigare är fastställt som EU-kompetens. Det är viktiga områden för Europas medborgare, även om det ofta är tekniska frågor – det handlar till stor del om den harmonisering som följer av att EU ska vara en enda ekonomi, den inre marknaden.
Dessutom ska man komma ihåg är att denna lagstiftning tillkommer i ett system som bygger på maktdelning. Europaparlamentet fattar sitt beslut. Ministerrådet, alltså regeringarna, fattar sitt. Är man oense blir det förhandlingar om en kompromiss och sedan nytt slutgiltigt beslut.
Där finns ytterligare en omständighet som späder ut Europaparlamentarikernas relativa inflytande över lagstiftningen. För att parlamentet ska kunna göra sig gällande i förhandlingar med ministerrådet är det viktigt att ha en bred majoritet bakom sig. Det finns därmed en drivkraft till kompromisser inom parlamentet. De stora partigrupperna samarbetar därför intensivt. Denna mandatperiod har EPP, där M och KD ingår, gjort upp med den socialdemokratiska gruppen S&D samt med gruppen Renew Europe, där L och C är med.
För att spetsa till det: Värdet av att välja mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är därmed begränsat just när det gäller det konkreta lagstiftningsarbetet i parlamentet. Avståndet mellan ett ställningstagande i en enskild partigrupp till innehållet i den färdiga lagen är långt. Och har man röstat på något av partierna som inte ingår i den stora parlamentsmajoriteten får valsedeln ännu mindre genomslag – Sverigedemokraternas grupp ECR får sällan vara med och förhandla alls.
Europavalet är likväl viktigt. Trots att parlamentet inte har formellt inflytande över de långsiktiga frågorna, är det en tung indirekt maktfaktor även när det gäller framtidsvisionerna. Därmed är det en av två möjligheter som européerna har att påverka den långsiktiga inriktningen av unionen. Den andra är givetvis att i nationella val rösta fram de partier som man anser har bäst Europapolitik.
Dels har EU i och med Lissabonfördraget från 2009 fått ett större inslag av parlamentarism. Europaparlamentet utser den som ska leda EU- kommissionen, det enda organ som har rätt att lägga fram lagförslag. Den som är kandidat till ordförandeposten måste, för att i realiteten kunna bli vald, anpassa sitt femårsprogram till hur parlamentet är sammansatt. De olika ländernas EU-kommissionärer grillas också i parlamentet innan de kan tillträda, och det förekommer att kandidater får bytas ut. Kommissionen kan också avsättas av parlamentet.
Dels har Europaparlamentets informella inflytande ökat genom åren. Det går inte längre för regeringarna att bortse från tydliga majoriteter i parlamentet. Det spelar roll åt vilket håll parlamentet drar – mot ökad frihandel eller protektionism, mot mer fria marknader eller mot ytterligare statsstöd.
Det är inte ovanligt med påpekanden om att Europavalsdebatten bör handla om de ärenden som parlamentet har beslutanderätt i. Man ska alltså inte blanda in de frågor som endast kan bestämmas av medlemsländernas regeringar i ministerrådet (exempelvis huruvida ytterligare makt ska föras över från länderna till EU). Och man ska inte heller blanda in det som är en rent nationell fråga, som ifall Sverige ska gå med i euron eller inte.
Men det är ett alltför snävt synsätt. Europavalet gäller vilken union vi vill ha på lång sikt. Det spelar roll vilken allmän politisk inriktning parlamentarikerna har, inte för de enskilda lagstiftningsärendena som är parlamentets huvuduppgift, utan för den långsiktiga inriktningen. Det är den tydligaste åsiktsyttringen som kontinentens väljare har om det som är världens tredje största ekonomi. Det är faktiskt ingen liten sak.
