Den senaste tiden har flera nyheter kommit om att vår tids turism och resande ifrågasätts. Kritiken har dessutom ny karaktär. Här några vykort från olika delar av världen:
På Kanarieöarna pågår stora protester mot den bostadsbrist som har uppkommit när turister har drivit upp prisnivåerna.
I japanska Fujikawaguchiko började nyligen en hög skärm att byggas för att hindra besökare från att fotografera berget Fuji.
Österrikiska Hallstatt vidtog en liknande Instagramfientlig åtgärd förra sommaren. En trämur byggdes framför den pittoreska stadens bästa fotovinkel.
Venedig har infört en avgift för dagsresenärer som besöker stadskärnan, och förbjudit turistgrupper med fler än 25 personer.
Städer som Barcelona, Berlin, New York och Paris har i olika utsträckning börjat inskränka uthyrning på Airbnb.
I Amsterdam är tålamodet slut med besökare som vill uppleva stadens ökända frihetlighet. Förra året föranledde det en officiell kampanj på temat ”Stay Away”.
Det finns flera baksidor med dagens globala massturism. Det är begripligt om Amsterdams invånare har tröttnat på svensexor där gästerna bara röker gräs och går på strippklubbar. Eller att de som har bott hela sitt liv i en kanarisk by känner oro för att inte ha råd att bo kvar. Många resenärer klagar å sin sida på trängsel och allt större svårigheter att nå det autentiska.
Till detta kommer förstås också de problematiska hållbarhetsaspekterna. Transporter kopplade till turism står för hela 5 procent av alla växthusgaser skapade av människan. Debatten har hittills fokuserat på flygets avtryck, men även bil- och fartygsresorna sätter spår. Turistandet innebär dessutom flera andra former av miljöpåverkan, inte minst slitage på plats.
Men ändå: Det är oerhört viktigt att turismen kan bevaras.
Teknisk utveckling på transportområdet och sänkta gränshinder ledde till ökad rörlighet under 1900-talets slut. Rörligheten var en av orsakerna till att globaliseringen tog fart. Och globaliseringen bidrog i sin tur till att öka den mänskliga rörligheten ytterligare. Efterkrigstidens charterturism breddades. På 1990-talet kom lågprisflyget samtidigt som många städer blev säkrare, renare och roligare. Fler fick råd att resa till fler ställen. Innan covid orsakade ett – tillfälligt – resestopp var antalet internationella turistankomster hela 2,4 miljarder om året, en fördubbling mellan 1998 och 2019.
Detta resande har berikat samhällen och ekonomi.
Pandemin tvingade näringslivet att snabbt ändra sina mötesvanor. Även om vissa möten fortfarande blir bäst på plats, kunde många resor plockas bort utan att ekonomin gick under. Det är inte där resornas största värde ligger.
Det handlar inte heller om turismens monetära värde, även om det inte är obetydligt. Rese- och turismsektorn stod för 9,1 procent av världens totala BNP under 2023. För vissa regioner är det den enda industrin som är konkurrenskraftig och ens möjlig.
Nej, turismens allra främsta värde finns i en annan dimension: Den är nödvändig för att bevara världen som vi känner den. Turismen är globaliseringens vårblommor: På väldigt kort sikt klarar vi oss utan den. Men den ger färg och glädje, perspektiv och idéer. Långsiktigt är den därför avgörande för globaliseringen.
Under 2023 ökade resorna till städer mest, inte de solresor som demonstranterna på Kanarieöarna vill stoppa. Utan att förminska solresor så innebär en weekendresa till en storstad oundvikligen att resenären faktiskt ser och gör något mer än att bara vila. Till och med ett restaurangbesök i främmande land lär oss något. Den moderna turisten är inte passiv.
Turismen skapar förståelse för andra kulturer och livsbetingelser. Viss kunskap kan den moderna människan få genom böcker, tidningar, sociala medier och kultur, men att vara på plats ger andra insikter. Vi skapar minnen som vi inte hade fått annars.
Kärleks-, vänskaps-, affärs- och diplomatiska relationer inleds. Studenter, investerare, konsumenter, politiker och entreprenörer rör sig i nya miljöer och får idéer, intryck och energi. Om inte det händer dör till slut globaliseringen. Världen skulle bli fattigare och farligare.
Mot detta invänds ibland att de generationer som har kunnat resa mest, är just de samma som på senare tid har röstat fram inskränkta politiker och som vägrar lyssna på andras åsikter. Vi har upptäckt världen, men vi gapar ändå i munnen på varandra. Men det är knappast resorna utomlands som har orsakat detta. Läget hade varit ännu värre om dessa generationer inte hade rest.
I sammanhanget kan påminnas om den klimatrörelse som ofta kritiserar resandet. Inte bara hänger den upp sina kampanjer på de återkommande klimattoppmöten där politiker och civilsamhälle årligen samlas runt om i världen. Rörelsens framgång bygger på att den har globaliserats, och det har den gjort till exempel genom att fixstjärnan Greta Thunberg har varit så fysiskt närvarande på olika platser.
Vårt ökade kunnande om världen har helt enkelt gjort det enklare att skapa opinion för frågor som handlar om världen.
Det kan säkert vara lämpligt att mildra påfrestningarna på vissa populära besöksdestinationer. Det finns många platser som är värda att besöka, så resorna kan spridas till andra ställen. Men att inskränka resandet som sådant vore kontraproduktivt. Det skulle långsiktigt dra tillbaka politikens, vetenskapens, aktivismens, näringslivets och allmänhetens möjligheter att tackla klimatutmaningen.
Turismens överlevnad är en existentiell fråga för de moderna ekonomierna och samhällena.
