Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tillsatte denna kommission för ett år sedan under ledning av tidigare riksgäldschefen och statssekreteraren Hans Lindblad. Tanken går till Assar Lindbecks kriskommission på 1990-talet. Hans 113 rekommendationer var banbrytande och ett antal av dem genomfördes.
Hans Lindblads förslag är också 113 till antalet, men de kommer inte att mötas av samma engagemang som Lindbeckkommissionens.
Den viktigaste skillnaden är att 1990-talets kris var betydligt allvarligare än den nuvarande – krisinsikten var större. Många betydande strukturreformer var ännu inte genomförda och det fanns därför fler lågt hängande frukter.
Hans Lindblads förslag handlar om finanspolitiska regler, bostadsmarknaden, vägar och järnvägar, förenklingar, tillståndsprocesser, skatter och några ytterligare områden. Det är mestadels kloka förslag, men vissa av dem skär rakt in i de mest kontroversiella delarna av politiken, och kommer tyvärr knappast att genomföras.
Fri hyressättning vid nyproduktion är exempelvis en fråga som tycks ha fastnat i regeringsförhandlingar. Sänkt marginalskatt kommer knappast att genomföras av rädsla för hur S kommer att använda en sådan sak i nästa valrörelse. Omvandlingen av dagens fastighetsavgift till en fastighetsskatt utan tak kommer nog ingen regering att gå med på. Det spelar ingen roll hur många gånger skolade ekonomer säger att det är befogat med löpande skatt på icke-likvida tillgångar – det saknar legitimitet att ta ut skatt på det viset.
Samma sak är det med det eviga talet om att olika slags inkomster ska beskattas på samma sätt. Så länge svenska skatter är så höga som de är kommer detta inte att fungera – lägre skattesatser och undantag är nödvändiga ventiler i högskattesamhället.
Hans Lindblad har dock en lång rad förslag som är mindre kontroversiella och mer tekniska – om hur statsapparaten ska fungera bättre, att kommunernas planmonopol ska luckras upp, att miljöbalkens regler inte ska kunna försena nya kraftledningar. Här bör regeringen sätta i gång med arbetet genast.
Det viktigaste med Produktivitetskommissionen är just ordet produktivitet. Elisabeth Svantesson har nu en chans att tala mer om behovet av reformer som gör Sverige effektivare. Det finns en stor okunskap och brist på reflexion över dessa frågor i den svenska samhällsdebatten.
Det finns många bevis på detta. När vänsterledaren Nooshi Dadgostar vill ha ett totalförbud mot bemanningsföretag inom vården visar hon att hon inte förstår hur en verksamhet kan göras mer effektiv. Samma sak gäller vänster–center-koalitionen i region Stockholm som tycks övertygad om att vård i offentlig regi drivs bättre än i privata företag.
Eller alla vilda skatteförslag, exempelvis det som S hade med i sitt budgetförslag på måndagen. En ny bankskatt, utöver den som redan finns, ska dra in 8,3 miljarder kronor, enligt S. Men det är inte så man får ekonomin att växa. Det är inte så Sverige blir rikare.
Allra värst just nu är förslaget om sänkt arbetstid. I varje fall är det problematiskt just för att det så lätt slår an i debatten. Avgående LO-basen Susanna Gideonsson vill ha det ”för att alla människor får möjligheten att leva ett bättre liv”. Socialdemokraternas Annika Strandhäll hakade på i Ekots lördagsintervju men hade inget svar på vad det skulle kosta, mer än att arbetsgivarnas besked om den saken ”är rena fantasier”. Amanda Lind, nyvalt MP-språkrör, kunde i SVT:s Agenda i söndags inte svara på frågan om kostnaden för en arbetstidsförkortning trots att partiet har drivit frågan i 43 år.
Fler behöver begripa vad som driver produktivitet. Insikten om detta är minst lika viktig som Hans Lindblads 113 punkter.
