Den höga tysta granskogen, den skira lätta lövskogen, bokskogssalarna, tallhedarna, lingonskogarna. Vem vill inte skydda det? 70 procent av Sveriges yta är täckt av skog och med allemansrätt, skolskogar och svampkorgar har vi svenskar ett särskilt förhållande till skogen. Vi besöker den inte, vi lever i den. Larm om kalhuggning, avskogning och minskad biologisk mångfald skapar föga förvånande oro och engagemang hos många.
Men behöver vi vara oroliga? Är den svenska skogen verkligen hotad?
På onsdagen kom Sveriges lantbruksuniversitet med rapporten Skogsdata som varje år sammanställer resultatet från Riksskogstaxeringen. Årets rapport har ett extra fokus på gammal skog, som är viktig eftersom den ofta har en rik biologisk mångfald och är hem åt hotade arter.
Under 1900-talet minskade den kraftigt när skogspolitikens enda mål var att öka produktionen. Men så i början av 1990-talet kom den nuvarande skogspolitiken som likställer målen om produktion och miljö. Sedan dess har den gamla skogen på produktiv skogsmark utanför formellt skyddade områden fördubblats. Ökningen har skett i hela landet, men särskilt i södra Sverige där gammal skog är mycket mer ovanlig än i Norrland. Skogen har dessutom inte bara blivit större, utan också äldre. Fortsätter skogen att brukas som i dag väntas ökningen fortsätta, enligt Skogsstyrelsens beräkningar.
Ökningen av gammal skog kan också mätas i antalet grova träd, som är särskilt intressanta för biologisk mångfald. Volymen grova träd har ökat kraftigt i alla landsdelar de senaste decennierna och ökningen är särskilt anmärkningsvärd för lövträd. Mängden grova lövträd har nära åttadubblats på hundra år och den stora ökningen har skett sedan 1990-talet.
Det är en lite annorlunda bild av utvecklingen i skogen än den som brukar höras i debatten.
Grova och gamla träd i skogen är dock inte tillräckligt för den biologiska mångfalden. Det behövs också gammal död ved på marken. Som ofta påpekas är bristen på död ved i dag ett allvarligt hot mot många rödlistade arter. Vad som diskuteras mindre är att mängden död ved i skog utan formellt skydd har ökat med 65 procent på 30 år. Det beror på att träd som dör av naturliga orsaker inte tas om hand utan får ligga kvar, och att man lämnar högstubbar när skogen avverkas.
De svenska skogarnas höga biologiska mångfald syns också i exempelvis Biodiversity Intactness Index där Sverige, tillsammans med Norge och Finland, ligger långt över 90 procent på en skala där 100 procent betyder i princip orört av människan. Danmark ligger i samma mätning på 45 procent.
Den som kör genom Sveriges skogar får dock inte direkt känslan av myllrande biologisk mångfald, för att uttrycka sig milt. De exakt lika höga granarna står i snörräta rader, bara avbrutna av ett och annat kalhygge. John Bauer känns lika frånvarande som på Ica Maxis parkering.
Anledningen till att den gamla skogen kan öka, samtidigt som vi mest ser genomtrist produktionsskog är att den tråkiga skogen just bara är den vi ser. Skogar avverkas mest där det är lätt att hugga och transportera bort timret, vilket innebär mer avverkning ju närmare vägen man kommer. De gamla skogarna ligger inte vid E18 utan i genomsnitt en halv kilometer från närmaste farbara väg. Vår bild av tillståndet i den svenska skogen blir helt enkelt skev eftersom man måste ta på sig storstövlarna och knata ut i blåbärsriset för att komma till den gamla, vackra skogen, medan kalhyggena ligger längs med vägen till allmän beskådan.
Den skeva bilden av tillståndet i skogen späds på ytterligare av att Sverige har valt att rapportera in skogsstatistiken till EU på ett eget, mycket striktare sätt än andra. Medan många länder använder året de gick med i EU som referensår har Sverige valt ett fiktivt för-industriellt naturtillstånd.
Jämfört med det ser de svenska skogarna såklart inget vidare ut, och Sverige får därför föga förvånande ordentligt med kritik från EU för vårt skogsbruk. Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppgift att ändra på den här rapporteringen och det måste ske så snart som möjligt.
Vi kan och ska inte sträva efter orörda skogar utan människor, vi ska sträva efter att människan kan leva av och med skogen på ett långsiktigt hållbart sätt. Ska vi kunna vidta rätt åtgärder för att det ska bli verklighet måste vi ha en korrekt bild av tillståndet.
