När public service-kommittén på måndagen presenterade sitt förslag var det mesta sig likt. SVT och SR framställdes som garanter för demokratin. Effektiviseringskrav innebär följaktligen ett hot mot demokratin. Resonemang om att public service-bolagen ska hålla sig till sina huvuduppdrag kallas detaljreglering.
Överdrifter, precis som varje gång det ska fattas ett politiskt beslut om public service.
Skillnaden denna gång var att det var partiföreträdare i kommittén som stod för kritiken, nämligen de fyra oppositionsledamöterna från S, C, V och MP.
Till skillnad från förra gången, 2018, var det inte ett enigt förslag som lämnades om nästa tillståndsperiod för public service, 2026–2033. Men skillnaderna mellan Tidöpartierna och oppositionen är inte astronomiska, och majoritetens siffra för finansieringen innebär definitivt inte någon ”slakt” som kritiker kallat det.
Det förefaller som att oppositionen vill ta tillfället i akt och dra i gång något slags kulturkrig i miniformat om just public service. Det är olämpligt, bland annat för att det vrider mediedebatten åt fel håll. Exempelvis säger Centerpartiet att desinformation och främmande påverkansoperationer kräver ett starkt public service. Men det är ju inte statens mediebolag som nödvändigtvis är garanter för korrekt information. Det är en uppgift för all god journalistik. För den fria pressen.
Mediemarknaden är satt under hårt omvandlingstryck. Lokaltidningar kämpar för sin existens och för möjligheten att kunna ta betalt för sin produkt. Därför är det viktigt att public service hålls i strama tyglar, bland annat för att dessa skattefinansierade medier inte ska konkurrera med pressen om journalistisk text på nätet.
Och nog klarar SVT, SR och UR den effektivisering som de ekonomiska ramarna kräver. Om bolagens chefer undrar hur man ska gå tillväga, kan de be privata mediebolag om råd.
