På Mäster Samuelsgatan 56 i Stockholm låg en gång bageriet Westerdahl&Karsten, faktiskt i 200 år innan Skogaholm köpte upp det på 1960-talet och fastigheten revs tillsammans med hela rasket i city för att ge plats åt nya tider, genomfartsleder och p-hus.
Hit till just denna adress ska Stockholmsbörsen flytta. Den har i 20 år försökt husera ute i frihamnen, omgiven av generösa parkeringsytor och nära tunnlarna från E4:an, men det blev inte bra.
Tiderna ändrade sig. Unga medarbetare vill inte starta dagen i bilköer och alla luncher inne i stan kostar pengar och tid eftersom man är beroende av taxi.
I motiveringen till varför börsen flyttar till stan säger pressansvarige på Nasdaq Sverige Erik Gruvfors till Di att ”vi ser hur läge blir allt viktigare för att attrahera talang” och att ”vi kommer närmare Stockholms finansiella ekosystem och våra kunder”.
Mäster Samuelsgatan 56 ligger rakt ovanför T-Centralen och två minuters promenad från Stockholms centralstation och lika nära till Arlanda Express. Hit går man, cyklar eller åker kollektivt och har omedelbar närhet till tågnät och flygplats.
Alla stans lunchrestauranger och många andra finansiella institut finns på gångavstånd och i Hötorgspassagen runt hörnet serveras Sveriges bästa cappuccino. På torget kan man köpa tulpaner till helgen, och allt annat man behöver, och här börjar den orivna delen av city, husen är lite lägre, ljuset har lättare att hitta in och gatorna myllrar av folk.
Nasdaq Sverige är i praktiken ett techbolag, majoriteten av de 900 anställda är ingenjörer men här finns också marknadsfolk och de vanliga funktionerna för att sköta ett större bolag. Att de vill in i Stockholms absoluta mitt är intressant och säger en del om vad tillväxtpolitik egentligen är.
Man kan bygga cykelvägar, bredda trottoarer, anlägga gågator och göra plats åt uteserveringar av många olika skäl. Man kan också lägga räls och spränga ny tunnelbana av många olika skäl. Man kanske tycker att det är trevligt eller klimatvänligt, men rekryterings- och tillväxtskäl omnämns inte så ofta som orsaken till varför stad efter stad i världen nu skapar mer plats för folk och mindre för bil.
Men ekonomi är huvudskälet till varför de starka danska, holländska, tyska, franska, brittiska och till och med amerikanska städerna dämpar bilismen och bygger annan mobilitet.
En levande stad är inte bara rolig att besöka utan såklart också attraktiv att arbeta i. Arbetsgivarna vill gärna vara i city och fastighetsägarna investerar därefter.
Det ekonomiska intresset talar för gång- och cykelstäder med effektiv kollektivtrafik. Man vill inte jobba i ett kontor på en p-plats utmed en motorväg.
Att låta den urbana mobiliteten och den levande staden glida iväg och bli en vänsterfråga är vanvett.
Ett annat viktigt skäl till varför de politiska ledningarna i Stockholm, Köpenhamn, Rotterdam, Hamburg, Paris, London och New York bygger om sina städer är säkerhet. Gator med folk på upplevs som mer säkra.
Ett tredje skäl som ofta kommer upp är att bygga för bättre hälsa, att göra det enkelt och mindre utsatt för folk att röra på sig.
Ett fjärde skäl är miljö, särskilt bättre lokal luftkvalitet.
Bra ekonomi och bättre säkerhet är borgerliga dygder. Hälsa och miljö borde vara det. Men med vissa undantag som Lomma och Helsingborg har den samlade borgerligheten i Sverige i stad efter stad börjat motsätta sig denna stadsomvandling. På vissa ställen tror man att cykel och gång är miljöpartism, på andra är man rädd för att bilfrihet i större städers centrum kan missuppfattas som hot mot bil i landsort.
Den nollutsläppszon som vid årsskiftet ska etableras något kvarter från Mäster Samuelsgatan 56 fördöms som tillväxtfientlig av högeroppositionen. (Den är felkonstruerad, men som verktyg driver utsläppszoner ny teknik, elektrifiering och ger radikalt bättre luft.)
Ytterligare några verklighetsfrånvända representanter för Moderaterna har till och med börjat hetsa mot cykel, som är det mest effektiva, punktliga och driftsäkra färdmedel som finns i en stad.
I stället bör M och de andra göra som man gjort med tunnelbanan. Efter decennier av ringaktning har M i regionen äntligen gjort kollektivtrafiken till sin och tillfört vettiga borgerliga värden som att den ska vara snygg och ren, säker och punktlig, effektiv och rationell.
Precis så ska man förhålla sig till gång, cykel och till behovet av mer, rakare och snabbare järnväg. Att låta den urbana mobiliteten och den levande staden glida iväg och bli en vänsterfråga är vanvett.
Vi som cyklar och går i städerna röstar gärna borgerligt, men partier måste förtjäna sin stad.
