Om man inte kan lita på en polis, vem kan man då lita på? Det är onekligen en skrämmande tanke. Utan en fungerande – och pålitlig – poliskår kommer den viktiga offensiven mot den organiserade brottsligheten inte att lyckas. Korrupta poliser riskerar att urholka inte bara medborgarnas förtroende för polisen utan också för samhället i stort.
Polisen har sedan 2018 gjort 514 anmälningar om misstänkta läckor. Åtminstone 30 polisanställda har pekats ut som säkerhetsrisker och tvingats sluta eller lämnat på eget bevåg. I flera fall har hemliga uppgifter lämnats ut till den organiserade brottsligheten.
En kvinnlig utredare hade till exempel en kärleksrelation till gängledaren Rawa Majids kusin. Polisen fattade misstanke mot henne, men under pågående förundersökning sa hon upp sig och skaffade ett nytt jobb på Brottsförebyggande rådet, Brå. Någon säkerhetsprövning skedde inte.
”Om man inte kan lita på en polis, vem kan man då lita på?”
Naiviteten måste få ett slut. Sekretessen får inte stå i vägen för myndigheter som vill utbyta information om exempelvis infiltrationsförsök. Korruptionen förekommer överallt, i statliga myndigheter, kommuner och näringslivet. Säkerhetsprövning måste vara ett krav för betydligt fler arbeten i offentlig tjänst.
Nästan alla anställda i Polismyndigheten säkerhetsprövas vid rekrytering, men att döma av DN:s granskning är det otillräckligt. Det är uppenbart att polisens rutiner för säkerhetsprövning och kontroller måste förbättras. Att justitieminister Gunnar Strömmer (M) ska kalla till sig polisledningen i närtid för att diskutera ytterligare åtgärder är därför välkommet.
Det interna säkerhetsarbetet i polisen blir särskilt viktigt i ljuset av myndighetens snabba expansion. Att sänka kraven för att fylla platserna på polishögskolan kan inte vara rätt väg att gå. Sverige behöver förvisso fler poliser för att kunna knäcka gängen. Men än viktigare är att poliserna är av rätt sort, personer med rättspatos och gott omdöme.
