LO är dessutom en tung samhällsaktör. Som huvudorganisation sluter LO de viktigaste avtalen, om de övergripande principerna på arbetsmarknaden – försäkringar, uppsägningsregler etc.
Stiftelsen Kunskapsverket, som gör analyser om olika samhällsfrågor, har i dagarna publicerat en rapport om den svenska fackföreningsrörelsen. Där framgår att fackförbunden sedan millennieskiftet har tappat 200.000 medlemmar samtidigt som antalet anställda i svensk ekonomi har ökat med 1 miljon personer.
Kunskapsverket konstaterar också att antalet ”arbetare” på arbetsmarknaden under samma tid har minskat med 300.000 personer, men antalet fackmedlemmar bland arbetarna har minskat med 560.000 personer. (Antalet tjänstemän har däremot ökat, liksom antalet tjänstemän som är med i facket.)
Fackanslutningen i LO-yrken faller alltså mer än vad som följer av att arbetsmarknaden har förändrats. Vid millennieskiftet var mer än åtta av tio arbetare med i facket. I dag är det färre än sex av tio.
Det är närmast surrealistiskt att denna medlemsflykt inte har lett till större förändringar inom LO. Trots att man vet att inte ens hälften av medlemmarna stöder S fortsätter LO att finansiera partiet.
Fastän var fjärde i ett LO-yrke röstade på SD fortsätter kampen mot SD-are i de egna leden. LO-förbundet Transport uteslöt en medlem för att han hade valts in i kommunfullmäktige på en SD-lista. Medlemmen fick rätt i tingsrätt och hovrätt, men Transport har gått till Europadomstolen för att få rätt att utesluta SD-are. Ni läste rätt: Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.
LO och dess förbund borde undra varför deras medlemmar sticker sin väg. Men de gör inte det, eftersom det svenska kollektivavtalssystemet ger facket i princip samma styrka oavsett hur många anställda som är fackligt organiserade.
Det kan man inte ändra på i en handvändning. Men det är värt att ha i bakhuvudet nästa gång LO-ledningen säger sig tala för Sveriges arbetare.