Det var ingen tillfällighet att moderatledaren vände sig just till dem för att försöka vinna röster. Missnöjet pyr bland skogsägarna. Nya EU-direktiv och en strikt svensk tillämpning har de senaste åren gjort det allt svårare att bruka skog, och mer reglering är på gång.
Medan du läser den här texten arbetar EU:s ministerråd med ”förordningen om naturrestaurering” som riskerar att ta skog motsvarande nästan hela Värmland ur produktion. Samtidigt väntar Avskogningsförordningen, Förnybartdirektivet och överenskommelsen för utsläpp och upptag av växthusgaser i skog och mark (LULUCF) på att implementeras, med ytterligare begränsningar av skogsbruket.
Som man hör på namnen är syftena vällovliga; stoppa avskogning, återställa natur, öka det förnybara. Problemet är genomförandet. Avskogningsförordningen ställer mycket höga krav på spårbarhet av skogsråvara i alla led vilket kommer att leda till stora extra kostnader för företagen. LULUCF slår fast att koldioxidupptaget i svensk skog ska öka med 10 procent till 2030, en mycket stor ökning som bara är möjlig om skogen gödslas kraftigt och inte drabbas av torka, storm eller insektsangrepp. Förordningen om naturrestaurering, som fortfarande förhandlas, slår fast att naturtypsklassad skog inte får försämras och innebär att den inte får brukas alls. På grund av att Sverige väljer att rapportera tillståndet för svensk natur på ett annat sätt än andra länder gör den att uppåt 1,5 miljoner hektar skog kan behöva tas ur produktion till en kostnad av över 100 miljarder kronor fram till 2050. Konsekvenserna riskerar sammantaget att bli mycket negativa för industrin.
Skogsvaror är Sveriges största nettoexport, skogsindustrin sysselsätter 120 000 personer och den står för 2,5 procent av BNP.
Att skogen är viktig för Sverige behöver knappast påpekas. På kontinenten tar man bilen två timmar för att åka till en skog. I Sverige tar man bilen två timmar och har fortfarande inte kommit ut ur skogen. En tredjedel av all skog i EU finns i Sverige och Finland. Det är en enorm naturtillgång. Och en enorm klimattillgång.
Tyvärr är inriktningen på de nya EU-reglerna att användandet av skogen ska minska för att klara klimatmålen.
Det är feltänkt. Ska vi klara våra klimatåtaganden måste vi byta ut klimatskadliga material mot hållbara. De mest självklara är de som kommer från skogen. Trä, papper, tyg, cellulosa. I byggnader, kläder, förbrukningsmaterial. Vi kan helt krasst inte låta skogen stå eftersom vi inte klarar omställningen utan att använda den.
När ett träd växer, avverkas, ersätter fossila material och lämnar plats åt ett nytt träd blir klimatnyttan dubbel. Koldioxid lagras i träväggen eller limträbalken, koldioxid som skulle ha skapats vid produktionen av stål eller cement uteblir, och ett nytt träd kan växa och ta upp mer koldioxid.
Om skogen bara står, kan vi inte ersätta fossila material och missar därmed en del av klimatnyttan. Det tappas ofta bort i debatten men måste vara utgångspunkten för både klimat- och skogspolitiken.
Det är särskilt viktigt eftersom svenskt skogsbruk de senaste 30 åren visat att det genom bättre skötsel går att öka virkesuttaget från skogen med 40 procent, utan att avverka större arealer. Mer skog på samma yta, helt enkelt.
I EU har skogsindustrin betraktats som ett nordiskt särintresse, och svenska politiker har i vanlig ordning inte varit tillräckligt aktiva för att styra processen i en riktning som gynnar oss. Förhandlingarna om förordningen om naturrestaurering är nu inne i slutskedet och Sverige är ordförande i EU. Det här måste vara en prioriterad fråga.
”Sverige ska kämpa för det svenska skogsbruket i EU – och stå upp för att beslut som rör skogen och hur den brukas förblir en nationell angelägenhet”, stod det i brevet från Kristersson som kom i somras. Nu är det dags att agera.
