I februari 1945 träffades Franklin D Roosevelt, Winston Churchill och Josef Stalin på Krim-halvön och delade upp Europa utifrån styrkeförhållandet mellan segrarmakterna. Den östra halvan under rysk kontroll blev ett fattigt fängelse, ständigt invaderat av sin skyddsmakt. Den västra halvan utvecklades till världens finaste civilisation, demokratisk, fri, rik, internationell och sprudlande kreativ.
Kombinationen av politisk och ekonomisk frihet gjorde att väst till slut vann kampen om framtiden och att hela Europa blev fritt. Men det tog tid och det stod och vägde några gånger. Inget under kalla kriget var lätt, men fundamentet i väst var friskt.
Europa är förr eller senare på väg in i en situation som liknar 1945. Krig har alltid sin egen dynamik, men krig har också alltid ett slut och en efterkrigstid. Fredens villkor kan bli mycket långvariga. Det fredsavtal som någon gång sluts i Ukraina kommer att definiera oss och vår tid. Det vet de europeiska ledarna och de vet också att de snart måste börja tala om detta.
Europa måste formulera ett eget strategiskt mål, annars är risken stor för att freden återigen sluts över våra huvuden. Att den amerikanska kongressen röstat igenom ett stort stödpaket är en framgång, men det betyder inte att den amerikanska ambivalensen är över. Europas villkor är underkastade amerikansk vilja.
Så låt oss börja. Sommaren kan bli kort och olycklig. Efter det amerikanska valet kommer den amerikanske presidenten att ta initiativ. Han har ett gigantiskt budgetunderskott, måste prioritera och tycker, oavsett vem det är, att Kina egentligen är den strategiskt viktiga antagonisten.
Man ska inte förkasta en Trumpadministration på förhand. Men man ska heller inte ha sitt öde i hans händer.
Om han är Donald Trump kan det gå undan. Han har sagt att han ska avsluta kriget i Ukraina på 24 timmar och bjuder i februari 2025 in Putin på toppmöte dit han tvingar Zelenskyj att delta. Vilken ”deal” som sluts i ett sådant sällskap har man ingen som helst aning om. Trump tror, på allvar, att han kan styra världspolitiken med ett handslag.
Man ska inte förkasta en Trumpadministration på förhand. Om han vinner är han den amerikanska demokratins ledare.
I den trippelmakt som tornar upp sig i samarbetet Iran-Kina-Ryssland är han en svuren fiende till två. Under hans förra vakt stärktes USA:s närvaro i Europa. Men man ska heller inte ha sitt öde i hans händer.
Om presidenten är Joe Biden ser det ljusare ut, men även han kommer att vara intresserad av att få slut på kriget. Han har inte definierat det som en existentiell kamp för USA. Hans administration har haft som mål att Ukraina inte ska förlora men heller inte vinna mot Ryssland, det skulle skapa för stor instabilitet. Därför har USA hållit inne med offensiva vapenstöd.
Bidens fred kommer rimligen att spegla hans strategi för kriget. Ukraina kommer tvingas att acceptera en kompromiss. Men han kommer att försöka inkludera Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands ledarskap i det rum där uppgörelsen sluts.
Det viktiga nu är att diskutera och definiera det europeiska intresset. Samarbetsorganisationerna EU och Nato har hållit ihop om stöd till Ukraina och anslagit stora belopp, men i huvudstäderna skiftar engagemanget och riskerar att gå ned om Ukraina förlorar terräng.
EU-valet blir en förövning. Bakom frasen ”vi måste stödja Ukraina” finns en strategisk tomhet. Vad vill vi med stödet om det är utsiktslöst för Ukraina att militärt ta tillbaka all mark som Ryssland har tagit? Vilken fred är vi då beredda att stödja?
Möjligen finns ett slags svar i det västtyska prejudikatet. Den civilisation som blev ”väst” hade sin kanske viktigaste stödjepunkt i ett delat land, i öst ockuperat av Sovjetunionen, i väst av USA, Frankrike och Storbritannien. Västtyskland erkände inte Östtyskland men fick ändå gå med i EG och Nato och blev en militär frontlinje mot Sovjetunionen.
Men framför allt satte Västtyskland ett exempel på vad det är att vara människa om hon är fri. De västtyska städerna återuppbyggdes och förnyade sina kulturer, sina universitet, sina tidningar och sina företag och byggde Mercedes och BMW och en av världens mest respektingivande demokratier och vann till slut, efter 40 år, tillbaka sin östra hälft.
En ”tysk” lösning för Ukraina vore att stå ut med territoriell förlust i öst, inleda en full europeisering i väst och vänta ut ett nytt 1989, det vill säga en rysk reträtt från den för alla djupt skadliga idén om imperiet. Tills dess gäller det att rusta våra egna och Ukrainas försvarsmakter, vårda våra friheter, vara bäst på allt, ha den starkaste tillväxten, den bästa miljövården, de roligaste städerna och spänna ut en luftförsvarszon över det fria Ukraina.
Det är en strategi som européerna skulle kunna känna igen som sin egen och som man kan hämta kraft ur.
Vi vann 1989 därför att vi hade rätt och Moskva helt fel och vi gav inte upp.
