Ett alternativt sätt att se på Rysslands uppflammande aggression och moraliska söndervittring är som en fortsättning på 1900-talets sovjetiska tragik. Som en alltför utdragen final på kommunismens sammanbrott 1989. En sista urladdning innan ett lite mer än hundraårigt rödbrunt experiment till slut kollapsar. Men vid slutet på Putins era verkar vi inte vara ännu.
Däremot fortsätter Europas moderna resa bort från totalitarism och förtryck genom att både EU och Nato växer.
Dessa samarbeten kom till för att säkra fred, demokrati och marknadsekonomi efter världskrigen. På 1970- och 80-talen spelade de viktiga roller för att styra det södra Europas unga demokratier – Grekland, Portugal och Spanien – i rätt riktning. Och de blev alltså avgörande när länderna i östra Europa inledde sin resa mot politisk frihet och nationell självständighet.
Den 1 maj har det gått 20 år sedan EU:s största utvidgning hittills. Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Ungern och Tjeckien blev medlemmar.
Det är – eftersom rysk propaganda hävdar motsatsen – viktigt att påminna om att all utvidgning av EU och Nato främst har skett på de anslutande ländernas önskan. De unga demokratierna ville bli en del av gemenskapen. För den egna ekonomiska och säkerhetspolitiska trygghetens skull.
Det gällde även Bulgarien, Rumänien och senare Kroatien när de blev EU-medlemmar 2007 respektive 2013. Och det gäller dagens nio kandidatländer – Albanien, Bosnien och Hercegovina, Georgien, Moldavien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Turkiet och Ukraina.
Har då EU:s östutvidgning varit en framgång eller ett misslyckande?
Både och.
De banbrytande förbättringarna som inleddes 1989 fortsatte också efter 2004. Levnadsstandarden ökade. Både människor och miljö blev friskare. Tidigare rådde ett gap mellan hur nöjda invånarna i östra och västra Europa var med livssituationen. Det gapet har eller håller på att försvinna, vilket nu senast visades i den uppmärksammade World Happiness Report i mars.
EU:s ekonomi har vuxit med 27 procent under dessa 20 år. De länder som blev medlemmar har haft en tillväxt över detta genomsnitt. Polens ekonomi har till exempel mer än fördubblats. Slovakiens har vuxit med 80 procent.
Sex av de elva tidigare kommuniststaterna i EU ingår i dag i eurosamarbetet. Framför allt de baltiska staterna är krafter för en realistisk säkerhetspolitik i Nato och liberala reformagendor i EU. Polen har periodvis gått i fel riktning, men har också varit en aktiv aktör i samarbetet, inte minst när det gäller stödet till Ukraina. Landet har också försett unionen med en ordförande i Europeiska rådet och flera färgstarka Europaparlamentariker.
Och vi kan bara ana var Putins mördarbrigader hade stått i dag, om det inte vore för att dessa länder skyddas av EU och Nato.
Allt detta har gjort EU och Europa bättre och starkare.
Men östutvidgningen har också varit en missad möjlighet med tanke på vilka förväntningarna var. Carl Bildt föreslog 2005 att EU-högkvarteret borde flyttas från Bryssel till Bratislava där ”perspektiven blir riktigare”. Så blev det inte.
Det är – eftersom rysk propaganda hävdar motsatsen – viktigt att påminna om att all utvidgning av EU och Nato främst har skett på de anslutande ländernas önskan.
Det ungerska maktpartiet Fidesz föddes som en underjordisk ungdomsrörelse för demokrati och fria val. Dess ledare Viktor Orbán greps under denna kamp. De östeuropeiska politikerna hade erfarenheter som kunde ha gjort dem till moraliska och motoriska förebilder i det nya Europa. I stället blev de bråkstakar. Vi har gått miste om en injektion som hade kunnat förnya hela Europa.
Den svenska debatten inför östutvidgningen handlade om övergångsrestriktioner. Det fanns en oro för att fattiga människor skulle utnyttja EU:s fria rörlighet för att komma åt svenska trygghetssystem. Sverige riskerade – hette det – att svämma över av sociala turister.
Till slut valde Sverige, som enda land, att välkomna de nya medlemsländerna utan restriktioner. Vi hade nog hoppats att detta förtroende skulle ha fått ett annat svar. Både vad gäller exempelvis Ungerns uppträdande i EU och landets hantering när det blev vår tur att be om hjälp i Nato-frågan.
Det har hävdats att några länder togs in i EU för tidigt. Det är möjligt, men det är inte ett argument för att stoppa fortsatt utvidgning. I nya och befriade stater har hoppet om att komma in varit lika viktigt som själva medlemskapet. Det har säkrat reformer och modernisering. Denna EU:s magnetism är det främsta beviset på unionens styrka, och den har varit avgörande för Europas demokratiska utveckling.
Magnetismen bevaras genom att unionen utvecklas, men det kräver också att utvidgningen är en realitet. Medlemskap är inte aktuella förrän landet uppfyller alla nödvändiga krav. Vilka länder kommer att nå dit? Det är svårt att veta, men en sak är säker: Länderna kommer sluta att anstränga sig om de får signaler att medlemskapet inte kan nås även om kraven uppfylls. Så bygger man inte ett starkare Europa.
Magnetismen fick visserligen förnyad kraft med det nya säkerhetsläget, men den kan laddas ur om utvidgningen fortsätter att stå stilla för länge.
Schweiz, Norge och Island har tidigare haft medlemskapstankar. Och Storbritannien har nog redan börjat längta tillbaka. Kulturellt är de redan en del av familjen. Ett EU där nästan hela Europa har fått bli medlemmar skulle märkas hos befolkningarna i närområdet. Strävan västerut – en nyladdning av EU:s magnetism – blir ett svårslaget alternativ till radikalisering.
Till och med Ryssland diskuterade ett EU-partnerskap för modernisering långt in på 2000-talet. Det känns mycket långt bort i dag, men med ett Ryssland post-Putin kanske det en dag ska vara möjligt.
