Peter Hultqvist säger att uppskalningen av försvaret är så stor att det behövs en beredskapsskatt. Denna skatt ska tydligen dra in 15 miljarder kronor per år, ändå ska bara ”de högsta inkomstskikten” betala den, och den ska bara tas ut ”på kapitalvinster”. Det skulle innebära att statens inkomster från privatpersoners kapitalskatter ökar med ungefär 16 procent.
Om det bara är de rikaste som ska dra in detta är det lätt att tänka sig hur mycket deras skattesatser måste stiga. Vad kan man tänka sig, kanske en progressiv kapitalskatt med högsta nivå på 50 procent? Följden blir garanterat en kapitalflykt när Sveriges mest internationellt konkurrensutsatta skatt höjs. I slutänden blir det inga ökade skatteinkomster, utan tvärtom.
Och om det ska kallas beredskapsskatt – för att anknyta till första världskrigets ”värnskatt” – så syftar den rimligen till att bekräfta försvarsviljan och stärka banden mellan medborgare och försvaret. Hur blir det med den saken om endast några ska betala den?
Socialdemokraterna är ju helt överens med regeringen, med Sverigedemokraterna och resten av riksdagen om försvarets inriktning. Försvarsberedningens betänkande är enigt om ambitionsnivåerna. Alla åtta partier står bakom.
Så hur skapar Socialdemokraterna den konflikt de behöver? I de viktigaste ödesfrågorna för Sverige – som säkerhetspolitiken och kriminalpolitiken – kan S numera inte inta en väsentligt annorlunda linje än regeringen, då skulle man riskera väljarstöd. Det är då Socialdemokraterna tar fram skattepolitiken enligt formeln: Vi är nog ense, men vi måste också ha en ny skatt.
Inget i Peter Hultqvists tal om skatter handlar egentligen om försvaret. Och själva förslaget kommer inte att ge några pengar att tala om. Och det kommer knappast att genomföras även om Socialdemokraterna skulle överta regeringsmakten.
Omvärldsläget är skört. Det är tid för allvarsord. Tid för enighet. Därför blir det också något ovärdigt i talet om beredskapsskatt – Socialdemokraternas markering att man inte riktigt vill kännas vid att man är enig. Säkerhetspolitiken må vara viktig, men konfliktlinjerna i inrikespolitiken är tydligen nästan lika viktiga.
