Det började i plugget. Bara två år har gått sedan Erik Millar och vännen Marcus Lima studerade för en master i energisystemteknik vid University of Oxford, där Lima i sin avhandling skrev om befintliga metoder för infångning av koldioxid. Ämnet fängslade dem båda, inte minst med tanke på det akuta i klimatförändringarna.
Tillsammans satte de sig in i den kemi som ligger till grund för dagens metoder av CO2-lagring. När de började reflektera över koncentrationen av koldioxid i havsvatten kontra atmosfären hände något.
”Havsvatten innehåller nästan 150 gånger mer koldioxid per volymenhet jämfört med atmosfären. Det ledde oss till den process vi i dag utvecklat”, berättar Erik Millar i ett mejl.
Anläggningen han pratar om finns på Hawaii, där han just nu tillbringar stor del av sin tid. Utrymmet för intervjuer är begränsat och då två sena tider ställts in tvingas vi göra den över mejl. Millar beklagar, men han har mycket att stå i just nu.
Han och Marcus Lima kom till Hawaii för nio månader sedan och har sedan dess arbetat hårt för att få fart på pilotanläggningen. Tekniken är ny och inte helt lätt att beskriva, men enkelt förklarat handlar det om att dela upp havsvatten med hjälp av elektricitet så att det blir en sur del och en basisk del. Om den basiska delen återförs till havet ökar havets förmåga att suga koldioxid ur atmosfären igen.
Pilotanläggningen, som anslutits till en avsaltningsanläggning för att spara energi, drivs av solceller. I dagsläget kan den fånga in 37 ton koldioxid per år, nästa år hoppas man vara uppe i årliga 5000 ton CO2.
På sikt är ambitionerna högre än så:
”Om vi skulle använda den mängd havsvatten som passerar genom en vanlig avsaltningsanläggning i Mellanöstern skulle vi kunna fånga upp till 31 miljoner ton CO2 per år, bara på en plats” skriver Erik Millar.
För att världen ska ha minsta chans att klara uppsatta klimatmål kommer negativa utsläpp att vara en nödvändighet, enligt forskare. Allt fler gör också bedömning att upptag i skog och mark inte räcker till, vilket har gjort att fler företag ger sig på att försöka fånga in koldioxid på konstgjord väg.
Tekniken har dock sina brister. Vid sidan av den höga prislappen pekas ofta på att konstgjorda metoder för koldioxidlagring kräver både mycket energi och stora ytor. Därtill finns en rädsla för att den ska användas som en ursäkt för fortsatta utsläpp.
Mathias Fridahl, lektor vid Linköpings universitet som arbetar med frågor kring koldioxidavskiljning, säger att det är ”alldeles uppenbart” att vi behöver stora utsläppsminskningar, men också stora, konstgjorda återtag av CO2 från atmosfären.
”Att vi inte kan lösa klimatkrisen utan den här typen av åtgärder gör att det har börjat byggas ett intresse för lagring och användning av molekylerna. Vi ser massor av innovation poppa upp.”
Många försök till lösningar kommer inte att förhindra klimatkrisen, konstaterar han.
”Men en del kanske gör det. Det har aldrig varit lätt att förutspå vart innovation ska ta oss. Det är bra att det satsas på en massa olika spår, så får vi se vilka som lyckas.”
Att Heimdal hör till de företag det finns förhoppningar på råder inget tvivel om. Företaget fick tidigt ta del av det prestigefyllda acceleratorprogrammet på Y Combinator i Silicon Valley, och intresset från investerare har varit stort.
Erik Millar med kollegor säger sig dessutom inte bara ha en process för återtag av CO2. En annan fördel med tekniken som de gärna lyfter fram är att den ska kunna sänka pH-halten i vattnet, vilket företaget menar kan påverka den lokala miljön positivt.
”Det är avgörande att vi kan återställa pH till förindustriella nivåer. Vår process ser ut att kunna vara en del av lösningen”, skriver Erik Millar.
Vilket är den största utmaningen för er framåt?
”Tillverkningen. Vår marknad är ganska lik elbilsmarknaden, där efterfrågan under en längre tid kommer att överstiga utbudet. Vi måste ligga i täten med en strömlinjeformad tillverkning för att kunna leverera på efterfrågan.”
